avbruten parkteater

ikväll var vi på parkteater i vitan, det var the killers från klubben med samma namn som hade spelning. lilla barnet somnade med hörselkåpor på i pappas famn men efter ett tag blev det ledset. det var ju hans sovdags och vagnen fick inte stå bredvid så jag kunde inte lägga honom där heller så vi tog en promenad. han var fortfarande ledsen så jag bestämde mig för att åka hem. inte helt osugen på att se livet på bb.
och på hemvägen hade vi så himla kul. vi hängde liksom. han låg i sin vagn och asgarvade när jag gjorde fula miner och sjöng larviga sånger. kände hur mycket vi hörde ihop, hur underbar han är. och det var inte det minsta jobbigt att behöva gå från ett evenemang med kompisar för han står liksom över sånt. jag skulle aldrig låta mina intressen stå över hans välmående. skulle jag inte vara beredd att gå därifrån hade jag lämnat honom hemma med sin pappa. för naturligtvis menar jag inte att jag som mamma aldrig kan göra nåt roligt, men är han med mig och är ledsen lämnar jag gladeligen vilken spelning som helst.

det är intressant att kärleken växer i takt med att man lär känna varann, herregud 4½ månad är inte lång tid alls. förut tyckte jag det var jobbigt de få gångerna han satte igång att vråla på allmän plats men det är inte så längre. eller klart det är jobbigt men jag blir inte stressad på samma sätt, vi känner varann bättre och jag bryr mig inte längre om vad folk tycker, han är bebis och såna låter, även om vi fått en ovanligt lugn och glad bebis.

så ikväll efter jag lagt honom (som vanligt utan minsta krångel(peppar peppar)) har jag smugit in ett par gånger för att bara kika. han ligger i sin säng i sin lilla pyjamas, nappen går och han håller i sin snuttefilt i form av en kanin vid namn snoot-snoot. och jag känner att wow, hur kunde jag göra den här fantastiska lilla personen och så svimmar jag nästan lite av kärlek. ja, man blir verkligen töntig när man skaffar barn. men det struntar jag i för det finns inget som slår det.

(från prideparaden)