det var bättre förr

okej, slick i lördags var faktiskt lite av en besvikelse. det var helt enkelt bättre förr. svårt att peka på vad som var fel men alla var helt enkelt.. fulare. mindre glamouröst och mer tacky. musiken var sämre. debaser medis kan i övrigt pajja även den bästa fest med sina för stora lokaler, underbemannade barer och orimligt få toaletter.
finast var oscar, vi hade litet kramkalas eftersom det var så länge sen vi sågs. men oscar är alltid fin!
jag tappade bort mina vänner vid ettsnåret så jag fick hänga med nån liten 20-åring som var kompis med oscar. jag blev mycket glad när han sa att han gillade twee men vi hade nog inte samma uppfattning om vad twee är för nåt eftersom han inte ens hade hört talas om talulah gosh, ännu mindre något från sverige. nåväl, det slutade med att vi diskuterade smithslåtar istället, det kändes väldigt 16-årigt. men intressant.
vi hade iaf en mycket trevlig förfest hemma hos stefan och linda med singstar. jag slog niklas i hit me baby one more time. tyvärr spöade carro mig i alla andra låtar :/

homeless club kid

det är i dagsläget ärligt svårt för mig att svara på frågan "var bor du?".
uppsala är ju inte sant, där bor jag ju bara under terminerna. jag är tillfälligt skriven hos syrran i johanneshov och bor där några dar då och då. mest bor jag hos niklas på fridhemsplan men han ska snart snart flytta till medis. så jag vet inte riktigt var jag bor faktiskt. men jag har inget emot att bo i en kappsäck.

slick

ikväll fyller slick 5 år. detta ska jag och mina kamrater fira. jag har verkligen saknat slick, förra sommaren var standarden patsy på trädgården fredagar och slick lördagar. jag gick t o m dit trots att jag vid ett tillfälle lyckats få svinkoppor på näsan (typiskt min vanliga gamla otur höhö). det gjorde inget att man fick köa två timmar för att komma in och få stämpel för musiken var fantastisk och alla människor var snygga. eller som dom själva beskriver det, att slick fått folket att dansa, svettas och ligga. love it!

ettårsjubileum

idag är det precis ett år sen mitt vänsterben sa tack och hej. jag var grymt bakis den dan och hade bestämt mig för att ta en lugn hemmakväll när syrran ringde och tjatade sig till mitt sällskap hemma hos sin kille vid tekniska högskolan.
trots att jag över lag är en osedvanligt klumpig människa har jag inte lyckats bryta nåt förut så när jag stod på huvudet i rulltrappan på väg ut till trädgården fattade jag inte riktigt vad som hänt. inte gjorde det särskilt ont heller men det gick liksom inte att stå på benet. men efter några minuter satt jag på en bänk och storgrina medan syrran ringde ambulans. där fick jag vackert sitta i 50 min tills ambulansen behagade komma, dom hade kört vilse på vägen. hur svårt är det att hitta till tekniska högskolan?? men dom gav mig en fin cocktail av benzo och morfin vilket genast fick mig på bättre humör och ambulansfärden var riktigt spännande (allt är tydligen spännande på droger)
hursomhelst
väl inne på sös stack dom mig med massa nålar och hade sig, lite visste jag att jag strax skulle möta mitt smärtsammaste öde ever. medan två sköterskor höll fast mig på britsen tog en liten at-läkartjej ett rejält tag om mitt trasiga ben och drog. i ungefär 5 min. jag skrek och vrålade som en stucken gris trots att dom matade på mer morfin. jag tänkte seriöst rymma så fort dom lugnat sig med ryckandet. efteråt fick jag höra att min puls låg på över 180 och att dom aldrig hört nån skrika så högt på sös. alltid nåt. efter traumat fick jag åka till röntgenavdelningen där jag undrade hur det stod till med mitt ben eftersom ingen varit vänlig nog att upplysa mig om tillståndet, "stor spiralfraktur på skenbenet och en fraktur på vadbenet", happ.
vid halv fem på morgonen blev jag upprullad till ortopedavdelningen och hamnade i samma rum som en galen tant som låg och skrek att hon ville hem. jag grät mig till sömns och mitt liv var helt värdelöst.
eftersom det var helg och dom inte visste när nån kirurg ville visa sig så fick jag inte äta nåt i väntan på operation. men däremot fick jag obegränsad tillgång till morfin dygnet runt, behövde bara trycka på en knapp så kom dom med grejerna och sköt in genom nålen som var kopplad till handen, kändes mycket lyxigt. dock råkar jag tydligen vara allergisk mot morfin för jag fick stora akneliknande utslag i hela ansiktet och såg ut som en äcklig 14-årspojke. inte nog med det kräktes jag av skiten också så varje fix följdes av antihistaminer och antiillamående. trots att jag slapp bölderna såg jag ändå ut som en påse skridskor med mitt skitiga toviga hår och osminkade ansikte ( jag avskyr att vara osminkad eftersom jag är blond på riktigt. inte fint till mörkt hår).
höjdpunkten på sjukhusvistelsen var sövningen. strax innan fick man nåt megaknark så dom kunde flytta benet hur som helst utan att det gjorde ont och alla ljud lät dämpade och sköna. på operationsbordet fick anestesisköterskan lova att jag skulle vakna upp igen och passade samtidigt på att be dom att inte skratta åt mig om jag såg rolig ut när dom skulle köra ner slangen i halsen på mig. en kändiskirurg (alla läkare som läste mina journaler efteråt var mäkta imponerade) bankade och skruvade in massa skruvar och plattor i benet.
uppvaket var fint och barbafamiljen stod vid min fotända och när jag vaknade. där låg jag i sex timmar och försökte hålla mig vaken medan en sköterska skrek "hallå hallå" i mitt öra.
sen var inget mer pleasant i den historien. allt gjorde ont och var meckigt. men nu är det som sagt ett år sen och benet funkar igen.

sobakasu nante

det var hyfsat fint när jag begav mig in till stan för att fika med niklas men vädret freakade och himlen öppnade sig och jag var mycket tacksam över att jag tagit med paraply. mamma tror att det beror på klimatförändringarna och ojar sig en massa över telefon om att vi snart kommer drunkna och liknande. ja jösses.

men jag fick iaf titta på niklas nya lägenhet, den var fantastisk! vill också bo där vilket jag får ett litet tag innan jag försvinner tillbaka till studentobygden.

nästan alla ska ut ikväll men jag åkte till gubbängen för att hyra lite gamla tecknade serier men när jag kom dit var dom borta. enligt gubben i videobutiken hade han sålt dom. SÅLT! det enda stället jag visste att dom hade candy candy och sandybell på har sålt dom utan min vetskap. 10 st för 99 kr, det innebär att dom kunde varit mina om jag besökt gubbängen tidigare. skitvideoaffär.

au revoir skunk

känns lite förlegat med skunkdagbok även om jag antagligen inte kommer kunna hålla mig ifrån att skriva trivialiteter där också. så nu blir det vanlig hederlig blogg trots att det är ännu töntigare.