det var så skönt att lämna barndomskompisen, jag kan uppriktigt säga att det var sista gången jag besökte henne. jag åkte buss till den ännu mindre hålan och på vägen passerade jag stället där jag är uppvuxen. det är mindre än allt, pyttelitet. två gator och ett torg ungefär, mycket deprimerande. min ipod, som alltid lägger bra soundtrack när jag shufflar spelade en mycket passande cats on fire-låt under färden genom minibyn
nothing will change my mind
i'm all fed up
with this empty town of ours
i recognize the holes in the street
and the colours, shades of gray
det var skönt att komma ut på landet till mina kusiner. jag föredrar landet före småstäder, det är åtminstone finare. jag knatade runt i skogen och klappade deras hästar och plockade sockerärtor i trädgården. min kusinfamilj är så fin. dom vägde upp barndomskompishänget och fick mig att inte ångra lika bittert att jag inte åkte hem på lördag morgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar